1/2010

Ledaren

Personalen får inte göras betalningsskyldig

Ordförande Kerttu Pellinen
Foto Markus Sommers

Den nya djärva universitetsreformen, som var avsedd att bli en räddning för näringslivet, förverkligades för ett par månader sedan. Ännu är det svårt att bedöma vilken betydelse reformen i verkligheten kommer att ha för den högsta undervisningen och den vetenskapliga grundforskningen i landet, m.a.o. för universiteten och universitetssamfundet, vilka har ansvar för hela verksamheten och resultatet för verksamheten.

De första intrycken av reformen verkar inte bra. Redan före förverkligandet av reformen kunde man se att statsmakten ingalunda handlat som den lovat. Det var meningen att verksamhetsformerna för universiteten skulle förstärkas rättvist, man hade lovat att frångå produktivitetsreduceringsplikterna, att fullständigt täcka de nya avgifterna, såsom moms, försäkringar och arbetslöshetsavgifter, som skulle försakas av ändringen av universitetens administrativa ställning, i den nya statsfinansieringsandelen, men det gick på ett helt annat sätt. Finansieringen har vidöppna luckor. Något teoretiskt eurotillägg i form av en engångspott, för förbättrande av betalningsförmågan, fastighetsbolagens ägandedel eller löfte om statsfinansieringsandel som motstycke till att universitetet inom utsatt tid kunnat öka privat kapital, täcker inte det uppkomna underskottet.

Då man beredde och godkände universitetslagen poängterades alldeles särskilt att personalens ställning ska tryggas i och med lagändringen. Det skulle inte finnas något skäl till rädsla och man förundrade sig då över personalorganisationernas försiktighet. Det reserverade förhållningssättet visade sig vara befogat. Drygt ett år efter lagens ikraftträdande satte man igång samarbetsförhandlingar, som gäller universitetets hela stödpersonal och några enheter som helhet. Ekonomin balanseras genom reducering av personal. På detta sätt ingriper man i de resurser som påverkar universitetets resultat. Strategin för universitetet är inte klar och tyngdpunkterna för framtiden har inte definierats, varför man förmodligen inte har kunnat uppgöra en personalplan som stöder sig på verksamhetens grunder. Påbörjandet av samarbetsförhandlingar i ett sådant här skede har inte prövats tillräckligt. Underskottet är ett faktum och detta beror inte enbart på en underdimensionering av anslagen beroende på reformen. Detta har dock en avgörande betydelse för den uppkomna situationen.

Tankarna hos dem som kört frågan om universitetens starka ekonomiska ställning har visat sig vara illusioner.  Föreställningen om den självständiga arbetsgivarens ställning har fört med sig ett ansvar, som man inte brytt sig om att gardera sig emot. Personalen bör inte på grund av felbedömningar göras betalningspliktig.